Meine Freunde..

Igår kände jag att jag var på skrivhumör, men såklart fick jag annat för mig. Katten var påväg att föda och var alldeles tollig. Hon höll mig vaken till klockan 01.30, och jag skulle upp 6, så jag väckte mamma och hon tog över. Fast hon fick inga ungar förns idag.

Många gånger funderar jag mycket, funderar på hur livet här hade varit om mitt misstag hade tagit en annan utgång, hur alla hade levt idag, vilka som hade varit kompisar, om mamma och pappa hade bott kvar osv. Jag vet det är hemskt att tänka så, men ibland gör jag det. Jag kan inte fatta att jag var så svag för en kille så att jag tom har kunnat ta mitt liv för att ha honom kvar, för att visa att utan honom är jag ingenting. Idag är jag inte en sån person, idag tänker jag nog till, jag skulle aldrig i hela mitt liv blotta mina känslor på det viset igen.

Pratade med Jens på msn häromkvällen, ibland skulle jag behöva den där Jens som jag lärde känna, han som jag kunde sitta och prata med hela nätterna, han som förstog mig bättre än någon annan, han som stöttade mig när jag var nere, han som alltid fanns där och väntade på att jag skulle skriva hur min dag hade varit, han som fick mig att förstå att det jag gjorde var fel. Vart tog han vägen?

Idag har jag ont i huvudet, ingen mat, ingen sömn, kan inte bli någon annan utväg. Morbror Jens är här ikv, ska stanna över natten. Mamma är på gårn och pappa i ånge.
Jag längtar tills på måndag, och jag hoppas på att få vara ledig då. Att jobba 11 av 12 dagar tar knäcken på en.

Snart kan man inte röra sig någonstans här i Fränsta, det jobbar fittor överallt. Jag måste flytta iväg! NUPÅENGÅNG! Oh my god, have mercy.

Auf Wiedersehen!