livet e en fest.

Myskvällen med Hanna igår förvandlades till brakfest, fast Kickson höll sig i skinnet, någorlunda iaf. Inte en enda minneslucka, inte en gnutta ångest. Igår gled jag bara omkring och kläckte klockrena kommentarer hit och dit. David pratade med mig för första gången på 1 år. Det gjorde mig glad, och bara för att det gjorde mig glad så betyder inte det att jag är kär i honom (var bara tvungen att tillägga det). Men vi är nog bra lika, för så mycket som jag skrattade under dom där 30 minuterna har jag inte gjort på länge. På hemvägen så gick han med mig och Zara en bit, men fick nog lite ångest att han brutit sitt löfte "Jag ska inte prata med horan Kicki" och vart lite, ja, vad ska jag säga, han började kläcka elaka öknamn, jag blev förbannad, puttade honom och gick. :D Fast den lilla incidenten inträffade så somnade jag med ett leende på läpparna, och vaknade tamejfan med ett också, fast huvudet höll på att sprängas och jag var uttorkad. Och jag vet varför, jag tror att det är jag som har övertaget nu, det var inte jag som stog och pratade om mina ragg, utan jag lyssnade bara, utan att bry mig. Det var inte jag som gick runt och såg sur ut, det var inte jag som började prata. DET VAR INTE JAG!

Det är inte en riktig fest om det inte blir lite småtjaffs.. Eller? Det är ordnat iaf. Tackagudarnafördet.

Tack även till Sandra och Marianne som fick vakna klockan 6 imorse av att en full Kickson kom gåendes med alla packning. Love u.